EnFinKarl

Death Cab For Cuties skivor har en tendens att smyga sig på en. Jag gillade inte Transatlanticism när den kom ut, trots det emopoppiga anslaget. Jag tyckte Plans var seg, trots att min flickvän spelade den mer än ofta. Jag tyckte Narrow Stairs var långdragen och överarbetad trots att Death Cab lekte lite med kraut-genren. Jag gillar alla dessa skivor idag. Förutom Plans, som jag älskar. Den kommer för alltid vara soundtracket till svår jetlag en New York-resa cirka 2005.


Nya skivan Codes & Keys kändes lite lam vid första lyssningen, men den växer, precis som sina äldre syskon och är just nu en favorit hos mig.



/ D